Att leva på övertid
January 31st, 2010
Torsten Pettersson, född 1955, har under mer än halva sin akademiska karriär varit rotad i Sverige. Sedan början av 1990-talet är han professor i litteraturvetenskap i Uppsala. Pettersson har skrivit nio diktsamlingar, en volym noveller och en kriminalroman Ge mig dina ögon.

***
Av Torsten Pettersson

Jag skriver detta på övertid. I kväll skulle jag egentligen sitta på operan i München men jag har fått lite extra skrivtid.

Visst var jag på väg till München. Vi startade enligt tidtabell och allt gick bra – i en halvtimme. Då började flygplanet skaka. Vi fick en vibrationsmassage för hela kroppen som när man sitter på en brummande bussmotor. ”En ovanlig form av turbulens”, tänkte jag. ”Eller små föroreningar i bränslet.” Och mycket riktigt: efter några minuter gick det över.

Men det berodde bara på att den ena av planets motorer hade stängts av. Det var den som hade börjat vibrera oroväckande, av skäl som piloten medgav att han inte kunde förklara. Redan innan något meddelades såg jag på molnen att vi började gira till vänster. Sedan fick vi höra att vi måste återvända.

Alla tog det förvånansvärt lugnt och personalen var programmatiskt avslappnad och på gott humör. ”Vi flyger med bara en motor, men det är en ovanligt bra motor”, sade den leende pursern till mig. ”Det går alldeles utmärkt att flyga med en motor”, försäkrade piloten i högtalarna, men pursern tillstod att det var detta som förorsakade planets underliga ryckningar i sidled. De var inte starka men onormala och ständigt återkommande.

Min tanke: detta är en farlig halvtimme! Vägen tillbaka. Pekar inte vår färdriktning underligt mycket nedåt redan nu? Det är inte omöjligt att vi… att det inte går bra.

Inför landningen fick vi höra att vi skulle mötas av brandkåren och annat alarmpådrag. Bara så vi visste. Det är rutin.

Att vi… Det är inte omöjligt.

Landningen gick normalt och vi kom tillbaka in i terminalen genom samma gate nr 10 som vi hade startat från. Där lästes våra namn upp för ombokning i två grupper. Tillsammans med de andra skyndade jag till servicecentret men valde att bokas om till ett flyg först följande dag. Alltså har jag extra tid att sitta hemma och skriva detta.

Det är väl så som vi alla lever: på övertid. Därför att den där stora istappen landade tre meter bakom oss; och bilen som kom så plötsligt från höger hann bromsa; och någon annan var en på tio som får cancer av det som vi alla äter och andas.

Så jag åkte inte till München i dag. För att jag efter landningen var lite skakad, mer än jag hade föreställt mig då jag ibland tänkte på möjliga tillbud i luften.

Men mest för att förseningen gick över en kritisk gräns. Jag skulle ändå ha missat min kväll på operan.