En bok som förändrat världen
September 13th, 2009
Zinaida Lindén är en författare och filmvetare. Hon är född och uppvuxen i Leningrad där hon studerat bl.a. svenska och filmvetenskap. Zinaida Lindén flyttade till Finland 1991 och bor numera i Åbo med sin familj. Hennes debutroman I väntan på en jordbävning belönades med det prestigefulla Runeberg-priset.

***

Av Zinaida Lindén (Stilton författare)

Jag har skrivit den för att den ska förändra världen.

Senast i Karin Alvtegens Skugga har jag påträffat detta litterära motiv som en folklorist skulle kalla för vandrande: en karaktär som hoppas på att få förändra världen genom att skriva en (enda) bok.

"Jaså, din bok har kommit ut, men världen har inte förändrats?" sade en fryntlig äldre person till en författardebutant jag kände.

Det var det år jag själv debuterade. Saligt omedveten om att jag skulle betraktas som en riktig författare var jag ändå nervös inför recensionerna: jag visste inte hur min "importerade" svenska skulle uppfattas här. Några förhoppningar på att förändra världen hade jag inte. Tanken som kretsade i mitt huvud var annorlunda: om bara en enda finländare läser min bok och får en mera mångdimensionell bild av mitt hemland känner jag mig nöjd. Samtidigt var jag stolt över min prestation. Jag försökte föreställa mig alla de arbetstagare som jobbat med min bok: på tryckeriet, på lagret, på bokhandeln. För att inte tala om redaktörerna, språkgranskarna, grafikerna. Det var år 1996. Finland höll på att återhämta sig efter den stora ekonomiska krisen. Jag som bara något år tidigare gick omkring och tiggde jobb hade skapat jobb åt några andra.

I den moderna industriproduktionen förvandlas människan till blott en kugge i en större maskin hon inte råder över, menade Karl Marx. Proletariatet alieneras från produkten av sitt arbete. Än idag glädjer jag mig, precis som när jag var debutant, åt att vara en kugge i den större maskin som kallas för kulturen. Marx ansåg att arbetet var uttrycket för mänsklighetens samverkande natur. På denna punkt håller jag med honom. Människan kommer i kontakt med sitt sanna väsen först när hon samarbetar med andra. Författaryrket är ensligt. Därför gillar jag att föreställa mig de medmänniskor som arbetat med de böcker jag skrivit.

Känner jag någon form av alienation från min produkt? Svaret är ja. En dag inser man plötsligt att det inte mera går att göra några justeringrar i det som man i flera år betraktat som sin livsviktiga hemlighet: sitt manus. Det har blivit publicerat. Numera är det en bok. Vem som helst får vrida och tumma på den, ifrågasätta dess innehåll, kanske använda den som ett underlag för sin kaffekopp. Det är kusliga tankar. I stället för dem försöker jag finna tillfredsställelse i själva alienationen. En färdig bok är som ett vuxet barn som flyger ur boet. En enda bok förändrar knappast världen, men ett helt författarskap kan göra det, om blott en smula.