Författarens självpåtagna uppdrag
January 12th, 2010
av Aino Trosell
Aino Trosell är en av Sveriges mest intressanta arbetarklassförfattare. Läs Inifrån författarlivet:

Jag vet inte om det direkt rasar, men det förekommer i varje fall en debatt ute i rymden just nu föranledd av Anna Hallbergs artikel i dagens DN rubricerad ”En förlorare slår tillbaka”. Som någon mycket riktigt påpekar kan man dock knappast kallas förlorare om man får skriva i DN. För det första. För det andra hoppar Hallberg urskillningslöst på deckarförfattarna vilka hon tydligen tror är miljonärer. Här är en. Deckarförfattare alltså. Men icke miljonär, jag försäkrar. Tjänar som en licenssvetsare vilket är mycket bra i denna hårda bransch, jag är stolt. De deckarförfattare som är miljonärer kan räknas på ena handens fingrar, i varje fall i Sverige. Svenskan utgör ett litet språkområde, det är svårt att skriva sig till en förmögenhet i detta land. Vill man tjäna pengar ska man vända blickarna åt andra håll. Skriver gör man för att man tycker det är roligt. Eller för att spara pengar som annars skulle ha gått till terapi. Eller för att roa sig själv och andra. Eller för att få andra att tänka i nya banor, eller för att själv få vara med om något utvecklande och spännande, det finns alla möjliga skäl till varför man skriver.

Men att man skulle göra det för att man på något sätt är utvald, är märkvärdigare, har finare tankar, är klokare, mognare, att man skulle tillhöra en exklusiv grupp människor som har insikter andra inte har går jag inte med på.

Däremot är man bra på att skriva.

Naturligtvis ska man inte lägga tillrätta sina texter för att dessa ska sälja mer. Men man ska heller inte krångla till det, det ingår faktiskt i yrkeskunskapen att kunna granska sina skapelser och rensa dessa från introverta och rent privata krusiduller och formuleringar. Bara för att det ser krångligt ut behöver det inte vara lärt, ja ni vet vad jag menar, det dunkelt tänkta…

Framtiden är på ett sätt här. Det har redan skett med musiken, jag säger bara Spotify. Strax gäller det litteraturen. Aldrig har så många läst så mycket som nu. På nätet. En hel del skräp. Men ska författarna i framtiden kunna hävda sig måste också dessa finnas på nätet. Konkurrensen med välskrivna privatbloggar kommer att bli hård och jag välkomnar denna i och för sig ofrivilliga kraftmätning precis som jag gör vågen när det går bra för en författarkollega – yes! Ty målsättningen är ju hela tiden att texterna ska bli bättre, uttrycket vassare, mer berörande, djupare, mer spännande, mer litterärt lödigt. Pappersboken har kanske tio eller tjugo år kvar. Den nya generationen kommer att läsa på något nytt material.

Och värdefulla texter kommer alltid att hittas av sin publik.

Sedan är det klart att man måste kunna försörja sig. Men det är faktiskt en helt annan fråga.