Ingen äger ett språk
October 27th, 2009
Zinaida Lindén är en författare och filmvetare. Hon är född och uppvuxen i Leningrad där hon studerat bl.a. svenska och filmvetenskap. Zinaida Lindén flyttade till Finland 1991 och bor numera i Åbo med sin familj. Hennes debutroman I väntan på en jordbävning belönades med det prestigefulla Runeberg-priset.

***

Av Zinaida Lindén (Stilton författare)

En sak har jag lärt mig i Finland: här ska man akta sig för att säga något positivt om Sverige. Under mina första år i Finland talade jag med rikssvensk accent. På en fest blev jag utskälld av en finskspråkig hankeit: ”Här talas finlandssvenska!”

Det var allvar det. De få gånger jag brutit mot ”reglerna” fick jag skylla mig själv. Senast var det då jag anförtrodde en manlig bekant att jag hade velat bo i Sverige tillsammans med min man när vi gifte oss. ”Gillar du vattusvenskar?! ” utropade min bekant.

Vattusvenskar. Det var de som lärde mig svenska. Medan jag studerade vid Leningraduniversitetet jobbade jag som guide. Det var en tid då jag lärde mig aktivt av människor, inte bara från böcker.

”Har ni bott i Sverige?” frågar en vänlig läkare, då jag ber henne att tala svenska i stället för finska. Nej, jag har aldrig bott i Sverige. Jag hade inte ens besökt det före år 1990. Då hade jag kunnat svenska i 10 år.

Men jag har bott bland svenskar, med svenskar. Dagligen, i 8 års tid. Tillsammans med dem var jag med om bilolyckor, jag vandrade i Kaukasien och delade hotellrum med dem. Jag sjöng ”Här är gudagott att vara” med dem i Grusien och i Moldavien.
Jag brevväxlade med dem och fick inbjudningar till Sverige. En av dem var undertecknad Sten Andersson, utrikesminister. Men resa fick jag inte för våra byråkrater.

Jag brukar säga att min svenska föddes i ett ingenmansland.
I det landet var jag omgiven av människor som hade det som modersmål. En del av dem var självgoda, misstänksamma, obildade. Andra var generösa, mottagliga för nya idéer, gladlynta. Inte sällan gjorde de mig besviken.

År 1981 fick jag ett kort från Sverige. ”Sverige är fantastiskt!” stod det på kortet. Länge undrade jag vem som tryckte sådana kort och för vem de var avsedda. På den tiden pryddes byggnader i Leningrad med texten ”Leve Kommunistpartiet!”. På något sätt kändes det som om dessa texter var av samma art.

Numera är jag tacksam dem allihopa, ”vattusvenskarna”. Hoppas någon av dem kommer ihåg mig med tacksamhet.

När jag år 1996 debuterade med en novellsamling på svenska i Finland skrev en finlandssvensk journalist att min debut framkallade ”frågetecken och utropstecken”. Tydligen betraktade hon min bok som någon sorts statement. Det var det inte.

Ingen äger ett språk.

Senast jag upplevde en intensiv språklig lycka var det på ett översättarseminarium i Helsingfors. Där fanns italienare, fransmän, tyskar, ryssar, ester och finlandssvenskar. Vi talade svenska med varandra. Det var vårt språk. Vi har vigt våra liv åt det, men vi ägde inte det.

Ingen äger ett språk. Språket får inte heller äga människan.