Människor helt utan betydelse
October 07th, 2009
Zinaida Lindén är en författare och filmvetare. Hon är född och uppvuxen i Leningrad där hon studerat bl.a. svenska och filmvetenskap. Zinaida Lindén flyttade till Finland 1991 och bor numera i Åbo med sin familj. Hennes debutroman I väntan på en jordbävning belönades med det prestigefulla Runeberg-priset.

***

Av Zinaida Lindén (Stilton författare)

Johan Klings film Darling var ett litet mästervärk. Jag är knappast den enda som undrar om Kling tänker göra en film av sin debutroman Människor helt utan betydelse. Denna bok har en underlig effekt på mig. Den får mig att göra saker som till synes utesluter varandra: läsa Hjalmar Söderberg på nytt och bläddra i en bunt Pause – ”det smarta livsstilsmagasinet för män och kvinnor” som jag ibland köpt i Stockholm. Människor helt utan betydelse borde publiceras som följetång i vartenda livsstilsmagasin i Norden.

Kanske jag har fel, jag som är en evig nykomling. Jag minns när jag hörde ordet stil för första gången. Det var i Stockholm år 1991. ”Han är den mest stillösa människa jag känner!” utropade en svensk reseledarkollega upprört om en gemensam bekant. Min kollega var en godhjärtad och anspråkslös kvinna. Killen i fråga jobbade som croupier på en båt som trafikerade mellan Stockholm och Leningrad. Själv var jag en före detta sovjettjej som fortfarande gick i mina ryska finkläder. Jag förstod aldrig riktigt vad hon menade.

Bergtagen av Klings lågmälda berättelse om livsstilshysterins avigsida fantiserar jag om ett soundtrack till en filmversion av hans bok. Bo Kaspers orkester vore ett självklart val: den slog genom i början av 90-talet som skildras i romanen. Också Orups "Vem ska ta hand om denna obrukbara spillra av en man?" skulle sitta som berg.

”Ingenting. Inte ens ett litet outtalat löfte att hålla sig i. Jag gick Norrlandsgatan ner. Turisterna rörde sig som tröga djur framför mig i solen./.../ Och jag som så gärna hade velat kunna säga till Josefin att jag hade jobb för hösten. Det skulle höja mig lite i hennes ögon tror jag. Inte för att hon bryr sig om sånt. Men ändå. Att inte ha något jobb, det är inte bra. Inte ens något på gång, något man kan säga när folk frågar.”

Ingen självironi här, ingen ironi överhuvudtaget. Bara allvar, befriande allvar – som en klunk vatten i en öken.

”Ta mig hem, ta mig dit jag kan få sova mig hel igen”, sjunger Orup. Den trettioårige hjälten i Klings dagslånga odyssé är hemma i Stockholm. Han har ingenstans att fly. Till skillnad från Carina Rydberg i Den högsta kasten är han genast från början en insider inom kulturen. Han har haft något diffust jobb inom tv, men nu är han utan uppdrag, utan hopp och så fylld av osäkerhet och komplex att han inte förmår att ta till sig den godhet som trots allt bjuds ibland också på denna fåfängans marknad. Jag både vill och inte vill att Kling ska göra en film av sin roman. Hans protagonist är rätt så universell, en anybody/nobody att identifiera sig med. Det vore onödigt att ge honom ett ansikte. Å andra sidan, är boken sällsynt filmatisk: huvudpersonen är som en vandrande kamera, hans berättarröst är som en voice-over, allting händer i nuet, hjältens irrfärder avbryts bara av flashbacks.

Hamsuns flanör i Svält är ett enda stort ego jämfört med honom. Doktor Glas skulle se ut som en macho bredvid honom. Den som står honom närmast är Henck ur Söderbergs novell Pälsen.

Tunt blod, javisst. Men i grund och botten – avskyn för tomma fraser och kanske en existentiell vägran att låtsas vara någon annan än man är.