Rapport från en skurhink
January 16th, 2010
Zinaida Lindén är en författare och filmvetare. Hon är född och uppvuxen i Leningrad där hon studerat bl.a. svenska och filmvetenskap. Zinaida Lindén flyttade till Finland 1991 och bor numera i Åbo med sin familj. Hennes debutroman I väntan på en jordbävning belönades med det prestigefulla Runeberg-priset.

***

Av Zinaida Lindén (Stilton författare)

”Rapport från en skurhink” hette Maja Ekelöfs en gång i tiden omtalade debutbok från 70-talet.

År 1921 berikades Sveriges litteratur med ett nytt ord, proletärdiktare. Det var litteraturvetaren Richard Steffens uppfinning. Benämningen gällde några begåvade kroppsarbetare och autodidakter som gett ut skönlitterära böcker. Ett par av de utnämnda gillade termen. Andra av dem avvisade den. De ville vara "riktiga diktare". Så skrev Ivar Lo-Johansson i sin bok "Råd till en författare".

På 20-30-talen fanns det i Sverige en bred klassklyfta. När proletärdiktningen såg ut att ta plats från den borgerliga litteraturen, började man varna för intränglingarna. Många författare fick mothugg eller tegs ihjäl.

Osökt tänker jag på dagens invandrarförfattare. På många sätt har invandrarlitteraturen övertagit prolerärlitteraturens funktioner i de nordiska välfärdssamhällena.

År 2003 mötte jag några av mina kolleger på ett invandrarförfattarseminarium i Sverige. Adil Erdem, Rubén Palma och Narcisa Vucina från Danmark. He Dong och Walid al-Kubaisi från Norge. Azar Mahloujian och Cletus Nelson Nwadike från Sverige.

Bland de problem som diskuterades där var brist på god vilja. Det gäller inte bara förläggare. Bara en bråkdel av sådan litteratur recenseras. Precis som proletärdiktarna en gång i tiden utsätts invandrarförfattare ibland för nedlåtande attityder. Själva termen invandrarlitteratur syftar på något halvdant. Är det kanske därför som Theodor Kallifatides skriver: "Efter trettio böcker på svenska är jag alltjämt i den senaste litteraturhistorien förpassad till avdelningen invandrarförfattare." Efter trettio böcker står han fortfarande utanför svensk kulturkanon.

Det finns en smula förakt mot dem som bytt språk. Mot dem som de facto hamnat i landsflykt. Invandrarförfattare faller mellan två stolar. Skriver man uteslutande på det nya språket kan det tolkas som om man försöker göra en klassresa samtidigt som man glömmer sina rötter. Skriver man på två språk samtidigt (som t ex jag själv) kan man uppfattas som en bluff som inte klarar av att byta språk på riktigt.

På filmfronten verkar det vara bättre. Filmspråket är mera universalt. I Sverige har ni Reza Bagher och Josef Fares, i Norge – Khalid Hussein. Å andra sidan har filmmakare ofta finansieringsproblem medan författare arbetar ensamma.

Finland är inte riktigt moget för litterära invandrare, påstår vissa kulturpersonligheter. Jag håller med om att Finland är de starka dikotomiernas land. I Finland är det antigen eller. Här är det fortfarande svårt att vara både och.

Samtidigt tror jag på samhällsutveckling som spiral. Ett nytt varv har fött ett nytt kulturproletariat: invandrarförfattarna. Några av dem (bl a undertecknad) godkänner termen. Andra avvisar den. Som Ivar Lo kanske skulle säga idag: även invandrarförfattare vill uppfattas som riktiga diktare.