February 12th, 2010
Shards from the empire is from the collection of short stories, Lindanserskan (The tightrope-walker) by Zinaida Lindén:

http://www.booksfromfinland.fi/2010/02/shards-from-the-empire/#more-4015

January 16th, 2010
Zinaida Lindén är en författare och filmvetare. Hon är född och uppvuxen i Leningrad där hon studerat bl.a. svenska och filmvetenskap. Zinaida Lindén flyttade till Finland 1991 och bor numera i Åbo med sin familj. Hennes debutroman I väntan på en jordbävning belönades med det prestigefulla Runeberg-priset.

***

Av Zinaida Lindén (Stilton författare)

”Rapport från en skurhink” hette Maja Ekelöfs en gång i tiden omtalade debutbok från 70-talet.

År 1921 berikades Sveriges litteratur med ett nytt ord, proletärdiktare. Det var litteraturvetaren Richard Steffens uppfinning. Benämningen gällde några begåvade kroppsarbetare och autodidakter som gett ut skönlitterära böcker. Ett par av de utnämnda gillade termen. Andra av dem avvisade den. De ville vara "riktiga diktare". Så skrev Ivar Lo-Johansson i sin bok "Råd till en författare".

På 20-30-talen fanns det i Sverige en bred klassklyfta. När proletärdiktningen såg ut att ta plats från den borgerliga litteraturen, började man varna för intränglingarna. Många författare fick mothugg eller tegs ihjäl.

Osökt tänker jag på dagens invandrarförfattare. På många sätt har invandrarlitteraturen övertagit prolerärlitteraturens funktioner i de nordiska välfärdssamhällena.

År 2003 mötte jag några av mina kolleger på ett invandrarförfattarseminarium i Sverige. Adil Erdem, Rubén Palma och Narcisa Vucina från Danmark. He Dong och Walid al-Kubaisi från Norge. Azar Mahloujian och Cletus Nelson Nwadike från Sverige.

Bland de problem som diskuterades där var brist på god vilja. Det gäller inte bara förläggare. Bara en bråkdel av sådan litteratur recenseras. Precis som proletärdiktarna en gång i tiden utsätts invandrarförfattare ibland för nedlåtande attityder. Själva termen invandrarlitteratur syftar på något halvdant. Är det kanske därför som Theodor Kallifatides skriver: "Efter trettio böcker på svenska är jag alltjämt i den senaste litteraturhistorien förpassad till avdelningen invandrarförfattare." Efter trettio böcker står han fortfarande utanför svensk kulturkanon.

Det finns en smula förakt mot dem som bytt språk. Mot dem som de facto hamnat i landsflykt. Invandrarförfattare faller mellan två stolar. Skriver man uteslutande på det nya språket kan det tolkas som om man försöker göra en klassresa samtidigt som man glömmer sina rötter. Skriver man på två språk samtidigt (som t ex jag själv) kan man uppfattas som en bluff som inte klarar av att byta språk på riktigt.

På filmfronten verkar det vara bättre. Filmspråket är mera universalt. I Sverige har ni Reza Bagher och Josef Fares, i Norge – Khalid Hussein. Å andra sidan har filmmakare ofta finansieringsproblem medan författare arbetar ensamma.

Finland är inte riktigt moget för litterära invandrare, påstår vissa kulturpersonligheter. Jag håller med om att Finland är de starka dikotomiernas land. I Finland är det antigen eller. Här är det fortfarande svårt att vara både och.

Samtidigt tror jag på samhällsutveckling som spiral. Ett nytt varv har fött ett nytt kulturproletariat: invandrarförfattarna. Några av dem (bl a undertecknad) godkänner termen. Andra avvisar den. Som Ivar Lo kanske skulle säga idag: även invandrarförfattare vill uppfattas som riktiga diktare.

October 27th, 2009
Zinaida Lindén är en författare och filmvetare. Hon är född och uppvuxen i Leningrad där hon studerat bl.a. svenska och filmvetenskap. Zinaida Lindén flyttade till Finland 1991 och bor numera i Åbo med sin familj. Hennes debutroman I väntan på en jordbävning belönades med det prestigefulla Runeberg-priset.

***

Av Zinaida Lindén (Stilton författare)

En sak har jag lärt mig i Finland: här ska man akta sig för att säga något positivt om Sverige. Under mina första år i Finland talade jag med rikssvensk accent. På en fest blev jag utskälld av en finskspråkig hankeit: ”Här talas finlandssvenska!”

Det var allvar det. De få gånger jag brutit mot ”reglerna” fick jag skylla mig själv. Senast var det då jag anförtrodde en manlig bekant att jag hade velat bo i Sverige tillsammans med min man när vi gifte oss. ”Gillar du vattusvenskar?! ” utropade min bekant.

Vattusvenskar. Det var de som lärde mig svenska. Medan jag studerade vid Leningraduniversitetet jobbade jag som guide. Det var en tid då jag lärde mig aktivt av människor, inte bara från böcker.

”Har ni bott i Sverige?” frågar en vänlig läkare, då jag ber henne att tala svenska i stället för finska. Nej, jag har aldrig bott i Sverige. Jag hade inte ens besökt det före år 1990. Då hade jag kunnat svenska i 10 år.

Men jag har bott bland svenskar, med svenskar. Dagligen, i 8 års tid. Tillsammans med dem var jag med om bilolyckor, jag vandrade i Kaukasien och delade hotellrum med dem. Jag sjöng ”Här är gudagott att vara” med dem i Grusien och i Moldavien.
Jag brevväxlade med dem och fick inbjudningar till Sverige. En av dem var undertecknad Sten Andersson, utrikesminister. Men resa fick jag inte för våra byråkrater.

Jag brukar säga att min svenska föddes i ett ingenmansland.
I det landet var jag omgiven av människor som hade det som modersmål. En del av dem var självgoda, misstänksamma, obildade. Andra var generösa, mottagliga för nya idéer, gladlynta. Inte sällan gjorde de mig besviken.

År 1981 fick jag ett kort från Sverige. ”Sverige är fantastiskt!” stod det på kortet. Länge undrade jag vem som tryckte sådana kort och för vem de var avsedda. På den tiden pryddes byggnader i Leningrad med texten ”Leve Kommunistpartiet!”. På något sätt kändes det som om dessa texter var av samma art.

Numera är jag tacksam dem allihopa, ”vattusvenskarna”. Hoppas någon av dem kommer ihåg mig med tacksamhet.

När jag år 1996 debuterade med en novellsamling på svenska i Finland skrev en finlandssvensk journalist att min debut framkallade ”frågetecken och utropstecken”. Tydligen betraktade hon min bok som någon sorts statement. Det var det inte.

Ingen äger ett språk.

Senast jag upplevde en intensiv språklig lycka var det på ett översättarseminarium i Helsingfors. Där fanns italienare, fransmän, tyskar, ryssar, ester och finlandssvenskar. Vi talade svenska med varandra. Det var vårt språk. Vi har vigt våra liv åt det, men vi ägde inte det.

Ingen äger ett språk. Språket får inte heller äga människan.



October 07th, 2009
Zinaida Lindén är en författare och filmvetare. Hon är född och uppvuxen i Leningrad där hon studerat bl.a. svenska och filmvetenskap. Zinaida Lindén flyttade till Finland 1991 och bor numera i Åbo med sin familj. Hennes debutroman I väntan på en jordbävning belönades med det prestigefulla Runeberg-priset.

***

Av Zinaida Lindén (Stilton författare)

Johan Klings film Darling var ett litet mästervärk. Jag är knappast den enda som undrar om Kling tänker göra en film av sin debutroman Människor helt utan betydelse. Denna bok har en underlig effekt på mig. Den får mig att göra saker som till synes utesluter varandra: läsa Hjalmar Söderberg på nytt och bläddra i en bunt Pause – ”det smarta livsstilsmagasinet för män och kvinnor” som jag ibland köpt i Stockholm. Människor helt utan betydelse borde publiceras som följetång i vartenda livsstilsmagasin i Norden.

Kanske jag har fel, jag som är en evig nykomling. Jag minns när jag hörde ordet stil för första gången. Det var i Stockholm år 1991. ”Han är den mest stillösa människa jag känner!” utropade en svensk reseledarkollega upprört om en gemensam bekant. Min kollega var en godhjärtad och anspråkslös kvinna. Killen i fråga jobbade som croupier på en båt som trafikerade mellan Stockholm och Leningrad. Själv var jag en före detta sovjettjej som fortfarande gick i mina ryska finkläder. Jag förstod aldrig riktigt vad hon menade.

Bergtagen av Klings lågmälda berättelse om livsstilshysterins avigsida fantiserar jag om ett soundtrack till en filmversion av hans bok. Bo Kaspers orkester vore ett självklart val: den slog genom i början av 90-talet som skildras i romanen. Också Orups "Vem ska ta hand om denna obrukbara spillra av en man?" skulle sitta som berg.

”Ingenting. Inte ens ett litet outtalat löfte att hålla sig i. Jag gick Norrlandsgatan ner. Turisterna rörde sig som tröga djur framför mig i solen./.../ Och jag som så gärna hade velat kunna säga till Josefin att jag hade jobb för hösten. Det skulle höja mig lite i hennes ögon tror jag. Inte för att hon bryr sig om sånt. Men ändå. Att inte ha något jobb, det är inte bra. Inte ens något på gång, något man kan säga när folk frågar.”

Ingen självironi här, ingen ironi överhuvudtaget. Bara allvar, befriande allvar – som en klunk vatten i en öken.

”Ta mig hem, ta mig dit jag kan få sova mig hel igen”, sjunger Orup. Den trettioårige hjälten i Klings dagslånga odyssé är hemma i Stockholm. Han har ingenstans att fly. Till skillnad från Carina Rydberg i Den högsta kasten är han genast från början en insider inom kulturen. Han har haft något diffust jobb inom tv, men nu är han utan uppdrag, utan hopp och så fylld av osäkerhet och komplex att han inte förmår att ta till sig den godhet som trots allt bjuds ibland också på denna fåfängans marknad. Jag både vill och inte vill att Kling ska göra en film av sin roman. Hans protagonist är rätt så universell, en anybody/nobody att identifiera sig med. Det vore onödigt att ge honom ett ansikte. Å andra sidan, är boken sällsynt filmatisk: huvudpersonen är som en vandrande kamera, hans berättarröst är som en voice-over, allting händer i nuet, hjältens irrfärder avbryts bara av flashbacks.

Hamsuns flanör i Svält är ett enda stort ego jämfört med honom. Doktor Glas skulle se ut som en macho bredvid honom. Den som står honom närmast är Henck ur Söderbergs novell Pälsen.

Tunt blod, javisst. Men i grund och botten – avskyn för tomma fraser och kanske en existentiell vägran att låtsas vara någon annan än man är.



September 13th, 2009
Zinaida Lindén är en författare och filmvetare. Hon är född och uppvuxen i Leningrad där hon studerat bl.a. svenska och filmvetenskap. Zinaida Lindén flyttade till Finland 1991 och bor numera i Åbo med sin familj. Hennes debutroman I väntan på en jordbävning belönades med det prestigefulla Runeberg-priset.

***

Av Zinaida Lindén (Stilton författare)

Jag har skrivit den för att den ska förändra världen.

Senast i Karin Alvtegens Skugga har jag påträffat detta litterära motiv som en folklorist skulle kalla för vandrande: en karaktär som hoppas på att få förändra världen genom att skriva en (enda) bok.

"Jaså, din bok har kommit ut, men världen har inte förändrats?" sade en fryntlig äldre person till en författardebutant jag kände.

Det var det år jag själv debuterade. Saligt omedveten om att jag skulle betraktas som en riktig författare var jag ändå nervös inför recensionerna: jag visste inte hur min "importerade" svenska skulle uppfattas här. Några förhoppningar på att förändra världen hade jag inte. Tanken som kretsade i mitt huvud var annorlunda: om bara en enda finländare läser min bok och får en mera mångdimensionell bild av mitt hemland känner jag mig nöjd. Samtidigt var jag stolt över min prestation. Jag försökte föreställa mig alla de arbetstagare som jobbat med min bok: på tryckeriet, på lagret, på bokhandeln. För att inte tala om redaktörerna, språkgranskarna, grafikerna. Det var år 1996. Finland höll på att återhämta sig efter den stora ekonomiska krisen. Jag som bara något år tidigare gick omkring och tiggde jobb hade skapat jobb åt några andra.

I den moderna industriproduktionen förvandlas människan till blott en kugge i en större maskin hon inte råder över, menade Karl Marx. Proletariatet alieneras från produkten av sitt arbete. Än idag glädjer jag mig, precis som när jag var debutant, åt att vara en kugge i den större maskin som kallas för kulturen. Marx ansåg att arbetet var uttrycket för mänsklighetens samverkande natur. På denna punkt håller jag med honom. Människan kommer i kontakt med sitt sanna väsen först när hon samarbetar med andra. Författaryrket är ensligt. Därför gillar jag att föreställa mig de medmänniskor som arbetat med de böcker jag skrivit.

Känner jag någon form av alienation från min produkt? Svaret är ja. En dag inser man plötsligt att det inte mera går att göra några justeringrar i det som man i flera år betraktat som sin livsviktiga hemlighet: sitt manus. Det har blivit publicerat. Numera är det en bok. Vem som helst får vrida och tumma på den, ifrågasätta dess innehåll, kanske använda den som ett underlag för sin kaffekopp. Det är kusliga tankar. I stället för dem försöker jag finna tillfredsställelse i själva alienationen. En färdig bok är som ett vuxet barn som flyger ur boet. En enda bok förändrar knappast världen, men ett helt författarskap kan göra det, om blott en smula.